Trots internetbegränsningar och avstånd har jag under min tid här försökt följa svensk media. Och det som har mött mig de senaste fem månaderna är våld, bristande europeiskt samarbete, aggressiva åsiktsyttrande, nedbrända hem för ensamkommande barn och vardagsrasism - hat, lögn och fördomar.
Situationen i Europa och Sverige gör mig mörkrädd, och väldigt ledsen. Jag inser att Sverige har förändrats sedan jag lämnade landet i oktober. Så mycket har hänt de senaste månaderna, den stora flyktingkrisen. Jag läser och försöker förstå, men det är inte samma sak som att uppleva det själv och förbereder mig heller inte för den chock jag fruktar kommer i april. Hur kunde det gå så här långt? Och framförallt, hur kommer detta att sluta?
Flyktingkrisen är närvarande även i Zimbabwe, dock i en helt annan form. Att Europa och Sverige tar emot väldigt många flyktingar verkar inte ha undgått någon här. Följderna av detta märks främst genom ett neddraget bistånd från många finansiärer. Civilsamhällesorganisationer har fått det tuffare, och vissa ligger helt nere i väntan på finansiering. En av min praktikorganisations finansiärer har just halverat sitt bidrag, som en följd av minskat bidrag från Sida. Flera andra finansiärer har kraftigt minskat sina bidrag. Förklaringen som ständigt nämns är flyktingkrisen. Följden blir begränsningar på genomförandet av aktiviteter samt program, sänkta löner, besparingar på lunch, sjukvård, transport och annat. Omdirigeringen av resurser får helt klart en stor påverkan på viktiga aktörer i samhället i Zimbabwe och naturligtvis i andra länder i världen.
Mitt i allt detta kommer jag att tänka på det öppna brev som ett antal svenska civilsamhällesorganisationer skrev till regeringen i slutet av förra året. Oroade över att en allt större del av biståndsbudgeten används till flyktingmottagandet istället för fattigdomsbekämpning samt demokratiarbete, skrev de att ”Sverige ska ha en solidarisk och human flyktingpolitik. Att ta pengar från människor som lever i fattigdom för att betala för andra människors rätt till skydd och asyl är inte en solidarisk politik.” De gav en röst till de som inte själva har tillgång till den svenska debatten och krävde ett nytt system för hur det viktiga flyktingmottagandet ska finansieras utan att Sverige urholkar biståndet.
Detta är ett svårt dilemma, särskilt nu när jag även har sett den andra sidan av det hela. Begränsningarna på civilsamhällesorganisationer som kämpar mot fattigdom och orättvisa här i Zimbabwe, organisationer som gör livsviktig skillnad i utsatta människors liv. Jag hoppas att Europa och Sverige på något sätt kommer hitta fram till en bra lösning. Men hur det än blir, och trots min nervositet över vad som kommer att möta mig i Sverige, så ser jag fram emot att åter vara en del av den rörelse av medmänsklighet och solidaritet som välkomnar alla de som behöver vårt skydd och stöd.