Påsk är en av de tillfällen då hela min familj brukar samlas. Vi äter gott, pickar ägg och njuter av de första vårtecknen. Så är det ju inte riktigt i år, men även utan påskfirande så bjöd Zimbabwe på en underbar långhelg. Lagom till skärtorsdagen kom dessutom solen tillbaka efter vad det känns som veckor av regn. Helt otroligt härligt med blå himmel och strålande sol, precis vad jag önskat min sista tid här, även om jag vet att regnet skulle behövts i de torkdrabbade delarna av Zimbabwe.
På fredagen gjorde jag horsebacksafari i Mukuvisi Woodlands med min syster. Första gången på en hästrygg för oss båda, vem kunde tro att Harare skulle bjuda på det? Kan väl erkänna att vi båda var smått nervösa till en början, men vi vande oss snabbt och hade sedan en fantastisk tur på hästryggarna. Även om parken ligger nära staden (eller rättare sagt i staden) så bjuder den på väldigt fin natur, både savannliknande områden med högt gräs och glesskog. För att göra allt ännu lite bättre, så red vi runt och spanande på sebrorna, girafferna och de olika antiloperna i parken. Jag kan verkligen inte få nog av dessa djur, de är så vackra. Den enda stunden som var lite kritisk under turen var när vi uppställda för ett foto upptäckte en orm i gräset och i halv panik tvingades få bort hästarna. Men vad är väl ett safari utan lite spänning?
På söndagen var det dags för det födelsedagskalas det pratats om i veckor, Denises 9 års dag och TJs 1 års dag! Det har pratats hit och dit och gjorts enorma planer, så vi visste inte riktigt vad vi egentligen skulle vänta oss. Hela morgonen bakade jag kärleksmums och kanelbullar i massor, och följde samtidigt med spänning min mamma som kokade kofötter samt komage över en öppen eld på gården. Det har pratats mycket om dessa delikatesser, skrattats åt min inte så överförtjusta min och grimaserats av inälvslukten från frysen (japp, frysen var full av flera påsar samt högar av diverse inälvor). Kalaset var intressant, släkt och vänner på stolar i trädgården och välsignelse samt predikan av en pastor. Väldigt zimbabwiskt med andra ord, men också väldigt trevligt. De där kofötterna, komagen och kotungan kunde jag dock ha varit utan. Kofötterna var geleiga samt superklistriga och komagen ”hårig” med samma smak som stanken de gav ifrån sig råa. Endast kokade i saltat vatten, allt väldigt segt och svårt att få i sig… jag smakade, jag gjorde det – men aldrig igen!
Kofötter och komage på g över elden!
Man kan bli trött av att fylla ett år!
På måndagen återvände jag till Domboshawa, den stora klippa med balanserade stenar och fantastisk utsikt som ligger en bit utanför Harare. Jag var där min första vecka i Zimbabwe och har sedan dess alltid tänkt att jag ska åka tillbaka. Det är en plats långt borta från hektiska Harare. Jag vet inte varför platsen påverkar mig så mycket, men den gör mig så lugn. Att sitta där med vinden i håret och oändlig utsikt, det är som att titta ner på en annan värld. Vacker natur, häftiga stenformationer, grottmålningar, små röd-blå ödlor och massor av fjärilar. Vad kan man mer önska?
Resten av helgen bjöd på mycket familjetid, värdefull tid med min fantastiska zimbabwiska familj som har kommit att betyda så mycket för mig här nere. Mamma Betty och pappa Douglas, Yvonne, Noma och Tomas, Denise och så lilla TJ. Såklart fanns det tid att ha svensk fika, denna gång bakade jag och Denise banankaka med kanel – verkligen att rekommendera. Svensk fika kommer det snart bli mer av, men utan min zimbabwiska familj blir det en stor saknad!