Nu har jag varit här i exakt 123 dagar, väldigt länge på vissa sätt och ofattbart kort på andra sätt. Tiden här har varit lärorik, minnesvärd, frustrerande och lycklig. Den har också varit väldigt förvirrande i en ny kultur med nya traditioner, och det har det varit omöjligt att inte reflektera kring vilken roll jag hamnar i och hur jag bemöts utifrån denna.
Som kvinna förväntas jag att göra vissa saker och inte göra vissa saker, i ett system som fortfarande är tydligt i Zimbabwe. Generellt är kvinnan den som har hand om matlagning, hem och barn medan mannen är den som betalar, sitter där fram i bilen, dricker öl och blir serverad mat. I de traditionella köken sitter männen på bänken medan kvinnorna sitter på golvet. En av de saker jag har svårast att acceptera är hur jag som kvinna ibland kan ignoreras då jag är i sällskap av Fredrik när vi möter nya människor. Något som dock alltid är lika roande är att känna blickarna i mataffären de tillfällen jag betalar och Fredrik istället packar varorna.
Som 25-årig kvinna förväntas jag också vara gift (något jag och Fredrik har märkt av så många gånger att vi ofta inte orkar rätta misstaget längre). Just i min ålder går någon slags osynlig gräns, då en kvinna börjar tappa i status och pratet börjar sprida sig. När jag berättar att jag ens inte har någon pojkvän, blir den spontana reaktionen alltid ”Why!?”. Problemet med att inte hitta rätt kille är något många inte verkar förstå. Förvåningen fortsätter då de får reda på att jag är öppen för att träffa en zimbabwier och menar att nationalitet och hudfärg inte spelar någon roll för mig.
Min förväntade roll som ung kvinna störs dock av en sak - att jag är vit - och på grund av min hudfärg görs en hel del undantag från traditionen. Plötsligt kan folk bli förvånande över att jag lagar mat själv, tvättar mina kläder för hand och äter med fingrarna. Plötsligt blir öl något jag snarare förväntas att dricka och när jag är ensam, verkar många zimbabwiska män ge sig tillåtelse att prata med mig eller kommentera mitt utseende. Och plötsligt får jag sitta med männen på bänken. Dessutom förväntas jag som vit alltid ha gott om pengar. En förklaring om att man är student accepteras sällan.
Det är minst sagt förvirrande att försöka navigera i detta komplexa system, vars traditioner och förväntningar man dessutom många gånger inte ens är medveten om. Och hur gör man när man vill respektera de lokala traditionerna och nyfiket lära sig dem för att kunna smälta in i levnadsmönstret, samtidigt som man har svårt att acceptera vissa traditioner som begränsar kvinnor?
Som om det inte räckte med detta, har man som praktikant en särskild position. Oavsett social bakgrund kommer man inte bara att tillhöra överklassen i sitt värdland, utan också ha möjligheten att genom arbetet röra sig i olika samhällsskikt och träffa människor med vitt skilda levnadshistorier. Ena stunden får jag möjlighet att samtala med människor som har förlorat allt när de blev tvångsförflyttade av investerare inom gruvnäringen, människor som saknar tillgång till vatten eller människor som kämpar för sina fundamentala sociala och ekonomiska rättigheter, för att i nästa stund sitta på en fin restaurang och äta gott eller ta en drink.
Häromdagen åkte jag till Sam Levy’s Village, ett shopping center byggt som en liten by med affärer, caféer, restauranger, blomplanteringar, fontäner och vattenfall. Välskött, dyrt och mestadels importerat. En parallell värld med så stor kontrast till det Zimbabwe jag har lärt känna att jag inte kunde skaka av mig den obekväma känslan - det var helt enkelt bara för mycket, för fint. Förvirrad klev jag några timmar senare ut på gatan och möttes av den verkliga världen, med sitt damm, trafikkaos, gatuförsäljare, brist på vatten och människor som kämpar för att få mat för dagen.
Hur man på bästa sätt hanterar alla roller, förväntningar och kontraster vet jag faktiskt inte, för vad är egentligen rätt och fel? Vare sig jag vill det eller inte kommer jag heller inte ifrån vissa privilegier. Vad jag dock vet är att jag fortfarande har möjlighet att påverka mina egna val så att de känns rätt för mig själv. Så jag kommer att fortsätta att försöka uppleva och lära mig traditionerna, råka göra misstag samt prata om det jag har svårt att acceptera - för det är så jag lär mig mest om Zimbabwe.
123 dagar av förvirring
Allmänt KommenteraNu har jag varit här i exakt 123 dagar, väldigt länge på vissa sätt och ofattbart kort på andra sätt. Tiden här har varit lärorik, minnesvärd, frustrerande och lycklig. Den har också varit väldigt förvirrande i en ny kultur med nya traditioner, och det har det varit omöjligt att inte reflektera kring vilken roll jag hamnar i och hur jag bemöts utifrån denna.
Som kvinna förväntas jag att göra vissa saker och inte göra vissa saker, i ett system som fortfarande är tydligt i Zimbabwe. Generellt är kvinnan den som har hand om matlagning, hem och barn medan mannen är den som betalar, sitter där fram i bilen, dricker öl och blir serverad mat. I de traditionella köken sitter männen på bänken medan kvinnorna sitter på golvet. En av de saker jag har svårast att acceptera är hur jag som kvinna ibland kan ignoreras då jag är i sällskap av Fredrik när vi möter nya människor. Något som dock alltid är lika roande är att känna blickarna i mataffären de tillfällen jag betalar och Fredrik istället packar varorna.
Som 25-årig kvinna förväntas jag också vara gift (något jag och Fredrik har märkt av så många gånger att vi ofta inte orkar rätta misstaget längre). Just i min ålder går någon slags osynlig gräns, då en kvinna börjar tappa i status och pratet börjar sprida sig. När jag berättar att jag ens inte har någon pojkvän, blir den spontana reaktionen alltid ”Why!?”. Problemet med att inte hitta rätt kille är något många inte verkar förstå. Förvåningen fortsätter då de får reda på att jag är öppen för att träffa en zimbabwier och menar att nationalitet och hudfärg inte spelar någon roll för mig.
Min förväntade roll som ung kvinna störs dock av en sak - att jag är vit - och på grund av min hudfärg görs en hel del undantag från traditionen. Plötsligt kan folk bli förvånande över att jag lagar mat själv, tvättar mina kläder för hand och äter med fingrarna. Plötsligt blir öl något jag snarare förväntas att dricka och när jag är ensam, verkar många zimbabwiska män ge sig tillåtelse att prata med mig eller kommentera mitt utseende. Och plötsligt får jag sitta med männen på bänken. Dessutom förväntas jag som vit alltid ha gott om pengar. En förklaring om att man är student accepteras sällan.
Det är minst sagt förvirrande att försöka navigera i detta komplexa system, vars traditioner och förväntningar man dessutom många gånger inte ens är medveten om. Och hur gör man när man vill respektera de lokala traditionerna och nyfiket lära sig dem för att kunna smälta in i levnadsmönstret, samtidigt som man har svårt att acceptera vissa traditioner som begränsar kvinnor?
Som om det inte räckte med detta, har man som praktikant en särskild position. Oavsett social bakgrund kommer man inte bara att tillhöra överklassen i sitt värdland, utan också ha möjligheten att genom arbetet röra sig i olika samhällsskikt och träffa människor med vitt skilda levnadshistorier. Ena stunden får jag möjlighet att samtala med människor som har förlorat allt när de blev tvångsförflyttade av investerare inom gruvnäringen, människor som saknar tillgång till vatten eller människor som kämpar för sina fundamentala sociala och ekonomiska rättigheter, för att i nästa stund sitta på en fin restaurang och äta gott eller ta en drink.
Häromdagen åkte jag till Sam Levy’s Village, ett shopping center byggt som en liten by med affärer, caféer, restauranger, blomplanteringar, fontäner och vattenfall. Välskött, dyrt och mestadels importerat. En parallell värld med så stor kontrast till det Zimbabwe jag har lärt känna att jag inte kunde skaka av mig den obekväma känslan - det var helt enkelt bara för mycket, för fint. Förvirrad klev jag några timmar senare ut på gatan och möttes av den verkliga världen, med sitt damm, trafikkaos, gatuförsäljare, brist på vatten och människor som kämpar för att få mat för dagen.
Hur man på bästa sätt hanterar alla roller, förväntningar och kontraster vet jag faktiskt inte, för vad är egentligen rätt och fel? Vare sig jag vill det eller inte kommer jag heller inte ifrån vissa privilegier. Vad jag dock vet är att jag fortfarande har möjlighet att påverka mina egna val så att de känns rätt för mig själv. Så jag kommer att fortsätta att försöka uppleva och lära mig traditionerna, råka göra misstag samt prata om det jag har svårt att acceptera - för det är så jag lär mig mest om Zimbabwe.