Denna helg planerades bli väldigt lugn, skönt med tanke på att jag ska resa iväg till östra Zimbabwe onsdag till söndag. Något vi dock har lärt oss är att man ALDRIG vet vad som händer. Att planera och hålla tider är något många svenskar och jag personligen håller mycket hårt på. Så är det inte i Zimbabwe… här vet man aldrig vad som väntar när man vaknar upp på morgonen! Så bjöd också denna helg på oväntade äventyr.

På fredagar har vi det så lyxigt att vi slutar praktiken vid ett. Efter att förskräck ha upptäckt att vi handlar i den närmaste men ”dyra” mataffären, skulle grannkvinnan denna fredag följa med oss och handla i den ”bra” affären. In i bilen packade vi oss: jag, Fredrik (som jag bor och praktiserar med, och ofta är den som inkluderas när jag skriver ”vi”), grannkvinnan, hennes systerdotter samt lilla dotter och bebis. Det hela slutade i intensiv shopping i vad som kändes som flera timmar. Första stoppet var slaktaren, där vi lyckligtvis undvek den lokala delikatessen komage. Nästa stopp var frukt- och grönsaksaffären – ett himmelrike för en fruktälskare som jag. Varje gång är det sådan beslutångest mellan papaya, ananas, mango, vattenmelon, nektariner, apelsiner och allt annat som smakar så otroligt mycket bättre här än importerat till Sverige. Sista stoppet var en vanlig mataffär, innan vi åkte hem med mat för flera veckor. Kvällen tillbringades sedan med en flaska vin, hemmagjord pizza och choklad – tre saker vi inte varit i närheten av sedan i Sverige.

 
På lördagen laddade vi upp med frukost bestående av amerikanska pannkakor och en enorm fruktsallad. Framåt lunch åkte vi sedan till en fleamarket, en modig idé i 30 graders hetta. Fleamarketen erbjöd allt från böcker, smycken, kläder, tyger till lokala souvenirer i snidat träd eller sten. Dock var försäljarna väldigt hårda när det kom till prutning, och av ren protest blev det därför inte mycket handlat. Jag tror det blir att svälja sin stolthet och kanske åka dit en annan gång, för där fanns mycket fint! Efter fleamarketen åkte vi vidare till National Botanical Garden. Även om vi hört att parken inte var värd sina två dollar i inträde, hade vi bestämt oss för att ge den en chans. Och vilken tur att vi gjorde det! Parken var ett fantastiskt äventyr, men kanske inte riktigt så som man tänker sig. På grund av Zimbabwes situation har parken totalt förfallit och idag fanns det knappast några spår av den tidigare strukturen och skötseln. Istället var det en torr, vild park utan några som helst gångar eller stigar som vi gav oss in i. Det var just detta som var så häftigt, att det kändes som att vara mitt ute i bushen. Utan att se några människor vandrade vi runt i de olika miljöerna, från savann till woodland, och upptäckte de mest fantastiska saker – ofta lite uppskrämda av prasslet i buskagen eller undrades om vi någonsin skulle hitta ut ur parken igen. Ibland är det verkligen på de mest oväntade platserna som man har de största äventyren!  
 
 
 

Söndagar brukar vanligtvis innebära tvätt (det tar sin lilla stund då vi handtvättar), skypesamtal hem till Sverige och att umgås med familjen. Familjen som jag pratar om är Douglas och Bettys dotter Noma, hennes man Thomas, deras två små barn Denise och TJ samt Nomas kusin Yvonne, som kommer hem till oss varje söndag efter kyrkan. För att lära dem det viktigaste Sverige kan erbjuda har jag spridit traditionen med svensk fika. Förra veckan bakade jag kladdkaka och fick alla att sitta ner tillsammans, något som annars inte är självklart här. Efter denna succé har familjen deklarerat att ”Swedish fika” är en tradition och det förväntas därför fika varje söndag – en mycket mysig tradition enligt mig! I övrigt bjuder söndagar mest på shona övande, lek med barnen och tv-tittade.

 Jag, Denise och lilla TJ.

 

 Swedish fika med Douglas, Denise, Noma och Yvonne!
 

Denna söndag blev vi dock medbjudna på examensfirande av Douglas kusinbarn, och fann oss plötsligt mitt i ett gigantiskt släktkalas. Och när vi pratar släkt i Zimbabwe, innebär det kusiner i flera led och andra släktband som inte ens existerar i Sverige. Begreppet släkt i Sverige motsvarar ungefär familjen här – desto mer förvirrande när alla kallas bror och syster. Hur som helst, förstår ni säkert att vi kände oss något malplacerade i detta shona-tjattrande myller. Samtidigt var vi fascinerande av hur annorlunda det var jämfört med svenska firande. Det hela inleddes exempelvis med att gästerna satt och väntade i en timme innan kusinbarnet som vi firade anlände in på scenen som alla satt runt. Därefter började programmet med att alla gäster skulle presenteras av värden, något som tog sin lilla stund och som inte ens värden kunde reda ut helt. Efter sång, den obligatoriska bönen och mat tog vi vår tillflykt hem och såg på idol-finalen, högst förvirrade om vad vi varit med om.

Som sagt, man vet aldrig vad som väntar i Zimbabwe. Kram så länge!  

Man vet aldrig vad som väntar

Allmänt Kommentera

 

Denna helg planerades bli väldigt lugn, skönt med tanke på att jag ska resa iväg till östra Zimbabwe onsdag till söndag. Något vi dock har lärt oss är att man ALDRIG vet vad som händer. Att planera och hålla tider är något många svenskar och jag personligen håller mycket hårt på. Så är det inte i Zimbabwe… här vet man aldrig vad som väntar när man vaknar upp på morgonen! Så bjöd också denna helg på oväntade äventyr.

På fredagar har vi det så lyxigt att vi slutar praktiken vid ett. Efter att förskräck ha upptäckt att vi handlar i den närmaste men ”dyra” mataffären, skulle grannkvinnan denna fredag följa med oss och handla i den ”bra” affären. In i bilen packade vi oss: jag, Fredrik (som jag bor och praktiserar med, och ofta är den som inkluderas när jag skriver ”vi”), grannkvinnan, hennes systerdotter samt lilla dotter och bebis. Det hela slutade i intensiv shopping i vad som kändes som flera timmar. Första stoppet var slaktaren, där vi lyckligtvis undvek den lokala delikatessen komage. Nästa stopp var frukt- och grönsaksaffären – ett himmelrike för en fruktälskare som jag. Varje gång är det sådan beslutångest mellan papaya, ananas, mango, vattenmelon, nektariner, apelsiner och allt annat som smakar så otroligt mycket bättre här än importerat till Sverige. Sista stoppet var en vanlig mataffär, innan vi åkte hem med mat för flera veckor. Kvällen tillbringades sedan med en flaska vin, hemmagjord pizza och choklad – tre saker vi inte varit i närheten av sedan i Sverige.

 
På lördagen laddade vi upp med frukost bestående av amerikanska pannkakor och en enorm fruktsallad. Framåt lunch åkte vi sedan till en fleamarket, en modig idé i 30 graders hetta. Fleamarketen erbjöd allt från böcker, smycken, kläder, tyger till lokala souvenirer i snidat träd eller sten. Dock var försäljarna väldigt hårda när det kom till prutning, och av ren protest blev det därför inte mycket handlat. Jag tror det blir att svälja sin stolthet och kanske åka dit en annan gång, för där fanns mycket fint! Efter fleamarketen åkte vi vidare till National Botanical Garden. Även om vi hört att parken inte var värd sina två dollar i inträde, hade vi bestämt oss för att ge den en chans. Och vilken tur att vi gjorde det! Parken var ett fantastiskt äventyr, men kanske inte riktigt så som man tänker sig. På grund av Zimbabwes situation har parken totalt förfallit och idag fanns det knappast några spår av den tidigare strukturen och skötseln. Istället var det en torr, vild park utan några som helst gångar eller stigar som vi gav oss in i. Det var just detta som var så häftigt, att det kändes som att vara mitt ute i bushen. Utan att se några människor vandrade vi runt i de olika miljöerna, från savann till woodland, och upptäckte de mest fantastiska saker – ofta lite uppskrämda av prasslet i buskagen eller undrades om vi någonsin skulle hitta ut ur parken igen. Ibland är det verkligen på de mest oväntade platserna som man har de största äventyren!  
 
 
 

Söndagar brukar vanligtvis innebära tvätt (det tar sin lilla stund då vi handtvättar), skypesamtal hem till Sverige och att umgås med familjen. Familjen som jag pratar om är Douglas och Bettys dotter Noma, hennes man Thomas, deras två små barn Denise och TJ samt Nomas kusin Yvonne, som kommer hem till oss varje söndag efter kyrkan. För att lära dem det viktigaste Sverige kan erbjuda har jag spridit traditionen med svensk fika. Förra veckan bakade jag kladdkaka och fick alla att sitta ner tillsammans, något som annars inte är självklart här. Efter denna succé har familjen deklarerat att ”Swedish fika” är en tradition och det förväntas därför fika varje söndag – en mycket mysig tradition enligt mig! I övrigt bjuder söndagar mest på shona övande, lek med barnen och tv-tittade.

 Jag, Denise och lilla TJ.

 

 Swedish fika med Douglas, Denise, Noma och Yvonne!
 

Denna söndag blev vi dock medbjudna på examensfirande av Douglas kusinbarn, och fann oss plötsligt mitt i ett gigantiskt släktkalas. Och när vi pratar släkt i Zimbabwe, innebär det kusiner i flera led och andra släktband som inte ens existerar i Sverige. Begreppet släkt i Sverige motsvarar ungefär familjen här – desto mer förvirrande när alla kallas bror och syster. Hur som helst, förstår ni säkert att vi kände oss något malplacerade i detta shona-tjattrande myller. Samtidigt var vi fascinerande av hur annorlunda det var jämfört med svenska firande. Det hela inleddes exempelvis med att gästerna satt och väntade i en timme innan kusinbarnet som vi firade anlände in på scenen som alla satt runt. Därefter började programmet med att alla gäster skulle presenteras av värden, något som tog sin lilla stund och som inte ens värden kunde reda ut helt. Efter sång, den obligatoriska bönen och mat tog vi vår tillflykt hem och såg på idol-finalen, högst förvirrade om vad vi varit med om.

Som sagt, man vet aldrig vad som väntar i Zimbabwe. Kram så länge!